callemia

Efter tre månader på resande fot kände vi en växande längtan efter väl vår familj, släkt och vänner, men även efter de saker vi tidigare tagit för givet, såsom filmjölk, laga vår egen mat, köra bil, knäckebröd och skriva med tangenterna å, ä och ö. Calles pengar började även sina och vi insåg att vi var tvugna att välja bort platser vi ville till. Vi tycker inte att det är ett anständigt sätt att resa. Ska vi resa ska vi göra det ordentligt, väl for att en backpacker oftast har en tight budget, men att välja bort det man kom till länderna för att uppleva känns inte rätt mot oss själva. Ska jag resa vill jag dessutom vara hungrig på upplevelser, något jag sista tiden inte kände av lika starkt som i början av resan. Dessutom hade mina förväntningar på resan uppfyllts och överträffats tusen gånger om redan en månad in på resan. Så att ta beslutet att boka hemresan kändes inte alltför svårt, utan istället helt rätt. Vi slutade på topp, kommer hem med pengar kvar och hinner dessutom med att åka skidor. 

Vi har under tre månader och 6 dagar upplevt... massor. Vad, har jag inte kunnat smälta, knappt ta in ännu. Jag vet bara att jag har upplevt de hittills basta tre månaderna i hela mitt liv. Dels for alla exotiska platser, främmande kulturer och religioner, fantastiska människor, god mat och dryck och min egna utveckling, men framför allt för att jag har fått uppleva det med min alltid lika fina Calle. Min Calle, som fortfarande efter tre och ett halvt år aldrig upphör att förvåna mig. Jag har under denna tid stött på många problem i mig själv och utanför, fysiska och psykiska problem. Att lösa dessa har fått mig att växa. Jag har även utmanat mig själv och gjort saker jag trodde att jag inte vågade, inte ens kunde göra. När jag väl genomfört dessa utmaningar har jag sedan stått som en stolt vinnare på min egna imaginära prispall. (Baksmällan av dessa är att jag känner mig mer och mer odödlig för varje gång.) Jag har utvecklats och därmed växt som människa.

När vi flög den sista biten och hade tre timmar kvar till Sverige satt jag bara och log hela vägen. Att komma hem känns helt fantastiskt. Vi flyger in över ett kallt och gnistrande Vintersverige med klarblå himmel. Det är mitt på dagen, men solen står så lågt att träden kastar långa skuggor. Trots allt vi sett pa resan är detta det vackraste på länge. Där står familj med öppna dunjackeklädda famnar, som hälsar oss välkomna. Tårar, glädje och kärlek. Lunch pa Glaset, middag hemma med supersvensk mat. Sedan mycket uppskattad överraskningsfest hos familjen Almesjö/Karlsson. Tack för det!

De kommande dagarna ska jag njuta som bara en nöjd återvändare kan göra av att prata och höra svenska runtomkring mig; laga min egen mat; frysa; använda tangenterna å, ä, ö; träffa vänner, dricka vatten ur kranen, duscha med varmvatten; inte packa och allt annat vad det innebär att vara hemma. Någon har en gång sagt