callemia

... om nar vi byter platser. Ofta tar vi, precis som hemma, bussar fram busstationer och farjor fran pirer. Men ibland blir det billigare och enklare att boka ett helt paket: de hamtar en vid boendet, sedan bat och minibus till det stalle man ska till. Ibland far man en trevlig fard till nya destinationen, men ofta ar man pa kofosing: de talar inte om hur farden ska ga till, hur langt det ska ta, eller nar nasta foodstop blir, de bara foser oss hela vagen till avsedd destination "Ok, in the bus" och viftar med armarna eller "Ok, out!". Forsoker man fraga ngt muttrar de bara och ger oss ett svar, men mest bara for just det: att ge oss ett svar. Svaret behover inte vara kopplat till sanning.

Vi anlande idag till Pulau Lankawi, en o i Malaysia. For att komma hit fick vi resa i tva dagar: forst farja fran Phi Phi till Krabi;minibus fran Krabi till Satun och overnatta; sedan taxi fran Satun till Thammalang, sedan farja till Lankawi. Vi ska beratta om en bit av farden, Phi Phi till Satun. Farjan lamnar Phi Phi klockan 9 och gick forvanansvart smidigt forutom att ac:n var freezing cold. Calle tappade modet redan har. Klockan var 9.30 o en laaang resdag vantade. Halleluja! Nar vi kommer till Krabi foses vi till en minivan. Klockan ar 11. Vi at frukost for fyra timmar sedan och ar hungriga. "Are we going to make a foodstop or can we grab something here first?" Chaufforen viftar i ngn riktning och vi tror att han menar att vi kan kopa mat har. Vi koper en macka och satter oss sedan i bilen. Det finns nio platser, vi ar nu 12 personer i bilen. Chaufforen trycker, observera trycker in vaskorna i det minimala bagageutrymmet. "Hope you don't have any fragile stuff in your backpacks" skamtar vi till amerikanerna framfor oss... Efter ca 7 minuter har chaufforen pusslat klart med vaskorna och kor ivag. Tjugo minuter senare stannar han. Vi som inte trodde att det gick in fler personer blir nu askgraa i ansiktet nar vi ser att har star det fyra personer till som ska med. Chaufforen trycker in dem med och gar runt bilen for att, helt furiously, slita ut allt bagage, klia sig i huvudet, packa om det 3 ggr, gora en nojd min, och kora ivag igen. Dar sitter vi som packade sillar, suckande, inte ett dugg glada.

Detta ar aven ett utmarkt tillfalle att beratta om trafiken. Man behover inte resa lange i Asien for att fatta koderna i trafiken: Storst gar forst, tuta sa ofta du kan, kor sa fort du kan - allt detta medan du forsoker halla vanster, men vanstertrafiken ar tydligen inget krav. For att fa korkort gissar vi att du behover vara galen, fartblind, ha dodslangtan, vara martyr, tutbenagen och mkt kissnodig. Ar du detta har du definitivt korkortet i din hand! De tycks inte ha forstatt fordelarna med dodavinkeln, att trafikskyltar underlattar, att tre-sekunders-regeln ar valdigt anvandbar eller att hastighetsbegransningar ar valbehovliga.

Nu stanger sig himlen och ett osregn skyltar med sin narvaro. Bilen har en vindrutetorkare, en mkt snabb sadan, men den gor bara ett drag vart tionde minut. Vilken dumskalle som helst fattar ju att chufforen inte har sa bra sikt nu. Han vager heller inte in risken for vattenplaning, nej nej, farten ar viktigare! Gasa pa! Sedan oppnar sig himlen igen och det blir stekhett. Calle fifflar med luftkonditioneringen ett tag och gor sedan ett konstaterande: "Konstigt, hur man an riktar den, blaser den enda bara at samma hall". Klockan 15 stannar bilen. Chaufforen oppnar dorren, kollar pa oss som ett gang potentiella atbara kycklingar och sager "ok, 10 minutes" och sjasar ut oss ur bilen. Alla springer ut av radsla, men eftersom alla ar radda for att han ska aka ifran oss star vi bara i en 10-meters radie runt bilen och vantar pa att han ska roka klart. Ok, pa vagarna igen. Inom en snar framtid laser vi pa skyltarna "Hat Yai". Kort sagt ar detta ar ett omrade dar det rader oroligheter, da muslimerna vill bryta sig loss och bilda en egen provins. Det har de senaste aren varit ett flertal bombdad, som eskalerat till att till och med drabba turister i desperata forsok att fa sin vilja igenom. Bussen stannar har. Pa kliver en man med langt skagg, sark och turban. "Ok, fan, this is it, nu dor vi. Tacka for den tid du fick pa jorden" sager Mia till Calle. Nar talamodet totalt ar pa vag att svika blir Mia torstig. Hon tar upp flaskan och ska dricka de sista, valbehovliga, tre klunkarna som finns i den. Hon riktar flaskan. Chaufforen gor en tvarbromsning. Dar sitter Mia, fortfarande torstig, blot och snopen. Da brister det - men tack och lov inte bara i grat, utan i nagon sort av mellanting mellan grat och apskratt. "Detta kan inte vara sant, jag orkar inte mer" sager vi mellan skrattattackerna. Val framme i Satun sen kvall kliver vi av bussen med darriga ben och tackar Fadern, Sonen och den Helige anden for att vi overlevde.

Ni kanske tror att detta ar Mias halvtaskiga forsok till ett kaseri. Men detta ar, var 4-5 dag, var verklighet.


Look for the ridiculous in everything
- and you will find it