callemia

Igar anlande vi till en annan o, Koh Lanta. Forsta intrycket var tyvarr ganska daligt. Forsta tanken var liksom "... och nu?" Inte direkt den kanslan man jagar. Vi kollade runt vad som finns att gora pa on, och aterigen infann sig en tom kansla. "Asch, vi drar vidare. Varfor slosa tid o pengar pa ngt vi inte gillar?". For det ar ju en backpackers stora privilegium - att gora precis vad som passar en, nar man vill, hur man vill. Nastan. Men i andra anden finns ett problem som lurar - vi vill ju inte missa ngt haftigt. Vi tycks mota manga lyxproblem pa denna resa!

Vi ar svaga for det senaste problemet. Vi bestamde oss alltsa for att stanna. Vi gick en lang strandpromenad, kollade upp alla boenden i omradet (sjalvklart letar vi efter den basta standarden till det basta priset), hittade vart boende, promenerade lite till och agnade oss at var favoritsyssla - att reta krabbor! Alla borde prova det. Man letar forst upp en passande krabba. Dom som har ett snackskal, alltsa de sma, ar roligast for dom ar sa forsvarslosa, HAHA! Sedan blaser man pa dom, kittlar dem lite, sa att de blir sa satans forbannade att de tittar ut o hotar med sina sma faniga klor. Sedan tar man allehanda strandforemal och tittar pa nar de tampas med dem, brottas, kankar o har sig. O dar kan man lugnt titta pa medan de tar ut hela sin aggressivitet pa helt fel foremal. Nar de ar nojda och tror att de har besegrat inkraktaren kan man lugnt ta till sina egna fingrar och retas med dem for da ar de sa utmattade att de inte kan gora en illa... aaaaaajj. Krabbjaveln tog tar i Mias finger och vagrar slappa, forbannat. Det ar med skrackblandad fortjusning Mia tittar pa krabban som hanger fast i hennes finger. "Maahhhuuaa, det gor ont! Eller nej, det ar mest bara konstigt, men slapp da!" sager hon med barnslig skrattgrat. Krabban slapper och Mia ar sur. Men egentligen fick hon bara vad hon fortjanade for att ha retat en krabba och bega den stora synden att tro att manniskor ar sa mkt smartare an djur. Det var ju krabban som lurade henne hela tiden o inte tvartom! Fan.

Sen kom en fiskare och fragade om vi ville med och fiska och ja det ville vi. Vi fiskade hela dagen. Vi fiskade bland annat upp tva muranor! For de som inte vet ar det som ett mellanting mellan al och vattenorm. Den bits, men ar inte giftig, anda kapabel till att bita av ens finger. Mias okunskap (eller ar det brist pa respekt for naturen?!) visade sig igen. Innan hon visste att den var farlig tyckte hon synd om den nar den satt fast i kroken och linan, sa hon tog tag i den och lindade upp den. "Nooo, very dangerous! Bite, bite, snake, snake!" Ropar fiskaren till Mia. "It's a snake?!" "Yeah, same, same" sager han o rycker pa axlarna. Detta lamnar Mia fundersam och snopen.

Jag ar sa dum, klumpig o naiv. Kanske borde jag ta tillbaka allt jag sagt om "Va inte orolig for oss!" "Vi klarar oss fint". Istallet borde jag saga "Calle klarar sig fint, men Mia lite samre" eller "Var orolig for Mia". Jag ar det iaf.

Later alligator! /Mia